Animatörerna ville att Belle skulle röra sig lika lätt som en dansare, så dom studerade olika ballerinor för att få den rätta rörelsen.

 

 

Walt Disney var väldigt noga med att varje film skulle ha minst en komisk karaktär som alltid skulle kunna lätta upp stämningen.

Efter att det bestämts vad för sorts föremål alla karaktärerna skulle vara började planeringen över deras personligheter och hur dom skulle kunna kopplas ihop med föremålet.

Lumière vars bakgrund på slottet var att servera middagsmaten fick bli en ljusstake med "en glödande personlighet" och även en väldigt romantisk sida. Att teckna eld är inte lätt och denna karaktären gav animatörerna en riktig  utmaning då Lumière både skulle röra sig och dansa samtidigt som lågorna skulle följa med.

Hovmästaren Cogsworth som var chef över hushållet blev en hårt uppskruvad klocka som ofta oroar sig över tiden och scheman.

För att publiken skulle bli intresserade av dom övriga karaktärerna på slottet bestämde man att dom också skulle ha drabbats av förbannelsen och tidigare jobbat i hushållet. Från början var idéen att alla föremål skulle vara magiska och kunna röra sig, men ingen skulle ha ett ansikte eller en röst. Men efter ett tag märktes det att det blev för få karaktärer i filmen och publiken behövde bli underhållna med något.

Även varenda skulptur i slottet skulle ha förbannats, vilket syns på slutet av filmen när förbannelsen bryts. Dom monsterliknande statyerna förändras till änglar och dylikt.

Efter succen med Skönheten och Odjuret var en uppföljare oundviklig. Publiken hade redan tagit emot Disneys första uppföljare "Jafars återkomst" och två år senare ännu en uppföljare "Rövarnas konung" med öppna armar, vilket ledde till att Disney inte kände någon oro i att lägga pengar på en uppföljare till en av deras mest älskade klassiker.

Denna uppföljaren utspelar sig efter att Odjuret räddat Belle från vargarna, men i originalmanuset skulle filmen utspela sig efter att Odjuret blivit människa igen. Filmens skurk skulle vara Avenant, Gastons lillebror. Han skulle hämnas sin bror död genom att förstöra livet för Belle och hennes prins. Trots att karaktären försvann från filmen, så fortsatte det nya manuset i samma banor. Forte fick ta över rollen som filmens skurk, men hans mål var att förhindra att förbannelsen bröts.

Filmens ursprungliga titel var "A christmas Belle".

(Jag har tagit med alla originalsångerna så att ni kan höra texten som Howard Ashman själv skrev)

Redan tidigt hade produktionsteamet kommit överrens om att filmen inte, till skillnad från tidigare Disneyklassiker, skulle vara en musikal. Men eftersom det redan hade börjat dåligt med ett halvårs arbete som en testpublik inte tyckte om, så provade dom att ta in Alan Menken och Howard Ashman som knappt två år tidigare hade gjort stor succe med att tillsammans skriva musiken till Den lilla sjöjungfrun. Disney förstod att det var nödvändigt att filmen innehöll mycket musik och till den här filmen ville dom ha studions bästa musiker. Alan Menken sa själv att han fick en magkänsla över att det här skulle bli riktigt bra.

Howard Ashman och Alan Menken visste inte hur många låtar filmen skulle innehålla eller vad dom skulle handla om, så dom började skriva en sång tillsammans som till slut blev den första låten som spelas i filmen, "Belle".  Menken och Ashman arbetade alltid på olika sätt när dom skrev musik ihop. I vissa låtar skrev Menken musiken först och Ashman kom med texten efteråt, eller tvärtom. I "Belle" hade Ashman redan en text före Menken hade hunnit skriva ett musikstycke. Tanken bakom låten var att den skulle presentera staden, en av huvudkaraktärern och hennes drömmar och slutligen skurken och vad han ville ha.

Ashman var känd för att ofta vilja ha saker och ting på sitt sätt, att kunna argumentera sig fram och övertyga människor om att hans idé var den bästa. Så när han och Menken spelade upp låten "Belle" för första gången under ett möte var Roger Allers (en av manusförfattarna) inte helt nöjd med sången. Han sa att han gillade den, men att man kunde få in mer text i låten mot slutet. Ashman sa då åt Menken att sätta sig vid pianot och spela melodin och sa åt Allers att komma på en text. Allers blev helt ställd, men så fort Menken satte igång med att spela började Roger Allers improvisera fram lyrics. När låten var slut sa Ashman "Det var bra. Det tar vi med".

Förlåt igen för att det av någon konstig anledning är text på den filmen jag har på datorn...